Enligt senaste studier försvinner växter och djur minst 1000 gånger snabbare än innan människan kom, vilket tyder på att vi kan vara på väg mot den sjätte stora massutrotningen.
Förr trodde forskare att tidigare utrotningshastigheter var mycket högre, vilket gjorde jämförelsen med dagens utrotningshastigheter mindre dramatisk. Men nya studier från Duke University tyder på att tidigare utrotningshastigheter kan ha varit mycket lägre än man tidigare trott, medan dagens utrotningshastigheter verkar vara ungefär tio gånger högre än vad man tidigare antagit.
Mot bakgrund av detta har biologen Stuart Pimm vid Duke University uttalat att "Vi står på randen till den sjätte utrotningen... Om vi undviker den eller inte beror på våra handlingar.”
Hans arbete, som nu publicerats i Journal of Science, har fått stor uppmärksamhet inom vetenskapssamhället. I det fokuserar han på hastigheten med vilken arter försvinner snarare än det totala antalet arter. Han kallar denna siffra för ”dödsfrekvensen” som mäts i antalet arter som utrotas varje år per en miljon arter.
Redan 1995 fastslog Pimm att utrotningshastigheten före människan låg runt 1, men med dessa nya fynd sätter han detta värde till cirka 0,1, vilket är en tiopotens lägre än hans ursprungliga uppskattning.
För att sätta detta i perspektiv är dödsfrekvensen idag omkring 100 till 1000.
Enligt Institutet för ekologisk forskning i Brasilien finns många orsaker till denna dramatiska ökning av dödsfrekvensen, men den främsta orsaken är förlust av livsmiljöer. När människor fortsätter att expandera och flytta in i naturliga habitat trängs djuren undan. De som har specifika krav på sin livsmiljö klarar sig inte i den nya miljön, medan andra trängs ut av inhemska arter och försvinner.
Ett tydligt exempel på detta är buffy-tufted-ear marmoset, där människor tog över delar av dess naturliga livsmiljö och en konkurrerande marmosetart tog över det som blev kvar, vilket gjorde att buffy-tufted-ear marmoset hamnade på den internationella listan över sårbara arter.
Ett annat liknande exempel är den vitspetsade hajen, som en gång var en av de mest talrika rovdjuren på jorden men som sedan har jagats så mycket att den numera sällan ses. Ingen sammanfattar detta bättre än Boris Worm, marinbiolog vid Dalhousie, som sade: "Om vi inte gör något kommer detta att gå samma väg som dinosaurierna."
Som nämnts inledningsvis, om vi är på väg mot den sjätte stora utrotningen är det inte första gången det händer. De fem tidigare massutrotningarna har ofta kopplats till meteoritnedslag. Ett känt exempel är den stora utrotningen av dinosaurier för 66 miljoner år sedan, som utrotade dinosaurierna samt tre fjärdedelar av alla arter på jorden. En ännu mer förödande utrotning var den stora döden för 252 miljoner år sedan, då över 90 procent av världens arter dog ut.
Trots att vetenskapliga studier målar upp en mörk bild finns det fortfarande hopp. Enligt Pimm och Jenkins kan användningen av smartphones och appar som iNaturalist hjälpa både vanliga människor och biologer att identifiera arter som är hotade. Genom detta kan man öka medvetenheten och ge biologer möjlighet att rädda dessa arter med hjälp av avel i fångenskap och andra metoder.
Ett tydligt exempel på detta är framgångssagan om den gyllene leontamarin. För decennier sedan trodde man att denna art var utdöd på grund av habitatförlust, men lyckligtvis hittades en individ i avlägsna delar av Brasilien och avlades i fångenskap. Idag har biologer avsatt en ny skog för dem att leva i och enligt Jenkins, ”Nu finns det fler tamariner än platser att sätta dem på”.
Så... Är vi på randen till den sjätte utrotningen? Det är upp till dig...
Skapad av: Sukree Sachamuniwongse
Online:
Journal Science: http://www.sciencemag.org